Dikt till min mormor som blev 102 år och dog i 2020
För ett sekel sedan
På den ljusa sommardag
Möttes världen av en flicka
Det var du og inte jag
Flickan prövade sin stämma
Den var klar som junikvällen
Och fick luften till att gunga
Högt över Norrlandsfjällen
Högt över röda gårdar
Där gummor satt och sticka
Där drängar släpa ved och halm
Pigor ordna mat och dricka
Junitösen föddes upp
På sill, potät och palt
Växte långsamt upp till damen
Som kan äta precis allt
Avstår socker helst, nej tack
Hon vill leva hälsosam
Med sparsamhet och enkelthet
Trives hos galant
Hon fnyser åt at uppvaktas
Med dyra ting och mat
Njuter bäst en stilla stund
Och kaffetår på fat
Men trots en blygsam yta
Finns ett färgrikt djup därinne
Månne juniflickan vet det själv
Att hon har intellektets sinne?
Nog tror jag hon i stora drag
Med livets lott är nöjd
Dock har hon aldrig förtjänt
Att i skam få nacken böjd
Jag tror, at vore hon en de
Av senare generationer
Finge hon en ställning
Bland de högre positioner
Det får vi aldrig veta
Kanske är det inte viktigt
Min förhoppning är trots allt
Att hon förstått sitt värde riktigt
I trettiosju-tusen-tvåhundra-trettio dagar
Har hon satt sitt fotavtryck på Jorden
Nu är det upp till oss andra
Att förvalta återstoden
Vi vill minnas dig som toner
Från en sommarmelodi
Som klingar länge ut i natten
Trots att dagen är förbi